Att komma igång med bloggandet går sådär.

Jag tycker väldigt mycket om att småprata med personal i butiker. Att få butikspersonal att dra på smilbanden genom att säga något klämkäckt kan göra min dag. Det gillar inte min mor.

Mamma är nybakad pensionär. Efter ett arbetsliv fullt av livliga diskussioner och arbetsdagar späckade med möten, samtal och argumentation försöker hon nu anpassa sig till, en för henne, lugnare tillvaro som pensionär. Det går sådär.

Mamma är van vid att diskussioner skall föras på hög nivå och på allvar. Kallt småprat är något hon inte förstår. Det är antingen eller, något som då och då skapar problem för mor, i livsmedelsbutiken, i klädaffären i samtal med medresenärerna på bussen. Mamma är ingen rättshaverist, hon drivs bara av övertygelsen att ska man diskutera något så gör man det på allvar.

Detta är så långt ifrån mig man bara kan komma.

 

 

Lycka.

Jag befinner mig på skrivisolering i Limhamn. De senaste fem åren har präglats av en bitter kamp mellan mig och min far: “kampen om påsklämmornas vara eller icke-vara”. Det har argumenterats, vridits och vänts. Det har höjts röster och båda har, envist som synden, hållit fast vid sin ståndpunkt. Min mage kurrade precis. Jag tittade igenom faderskapets frys och insåg, jublande glad, att gubbstrutten hade kapitulerat: Varje påse pryds numer av en prydlig påsklämma. #Success

Den gäckande hemtelefonen

När jag var liten och bodde i min första lägenhet hade jag hemtelefon. Jag hade inte bara hemtelefon, jag hade nummerpresentatör också. Varje månad betalade jag 25 pix extra för att ha tillgång till denna finurliga tjänst som visade vem det var som ville nå mig. En tjugoettåring behöver ingen nummerpresentatör till sin hemtelefon.
Faktum är att en tjugoettåring inte behöver en hemtelefon överhuvudtaget.

Hem till den tjugoettåringa Erika brukade det ringa fyra personer; Min mamma, min pappa, min dåvarande pojkvän och en vän (som också hade hemtelefon). Fyra personer equals en tjugofemprocentig sannolikhet att det antingen var den ena eller den andra som ringde. Rafflande. Mamma, pappa, pojkvän eller vän. Spännande. Vem kunde det vara?

Den tjugoettåriga Erika hade stenkoll på sin nummerpresentatör. Hade någon ringt under dagen? Oftast inte. Hade någon ringt medan hon stod i duschen? Sällan. Hade någon ringt medan hon drabbats av tillfällig dövhet. Aldrig.

När hemtelefonen faktiskt ringde väntade jag ut signalerna. Få var de gånger jag svarade förrän på tredje signalen. Detta även om jag stod precis vid telefonen, ingen skulle då tro att jag satt vid telefonen.

Idag när jag såväl flyttat som uppnått den nobla åldern av tjugofyra,  ser jag tillbaka på tiden som hemtelefonsinnehavare. Hur orkade jag? Vilken pärs. Idag är det knappt att jag har koll vad som händer på min mail, min mobil eller de sociala medierna. Måhända har jag mognat, men ett vet jag säkert. En hemtelefon skulle definitivt rubba balansen.

Livsbejakande

På återseende Simone! Adjö och god afton.
Nej.
Jag är sannerligen inte beredd att ta avsked.
Au revoir Simones – Another likely story, får mig att dra på smilbanden och känna mig riktigt, riktigt glad.

Att leva är att ställa frågor

“Efter kambrium har det inte hänt så mycket. Det är bara några dinosaurier och människor som har uppträtt”.

Under hösten läser jag en kvällskurs om dinosaurier. Gårdagens föreläsning behandlade “Livets utveckling”. Föreläsningen fick mig att än en gång att inse min egen litenhet. Ungefär som när man tittar upp mot en klar stjärnhimmel och inser universums oändlighet. Att förstå att det är en fåfäng förhoppning att tro att man ska kunna få grepp om dess storhet.

Jag när sedan länge en fåfäng förhoppning om tingens och människans oförgänglighet. Att livet trots allt inte är så ändligt och definitivt.

Emellertid har jag förstått att det är just det, det är, ändligt och definitivt. Min fåfänga förhoppning bör istället rikta in sig på att såväl tingen som människan är föränderliga. Det visar i alla fall livets utveckling på.

Sprawl II (Mountains Beyond Mountains)

Mina tårkanaler är överfyllda. Allt det salta får inte längre plats. Det rinner över. Mascaran rinner med och bildar svarta kanaler längs kinderna.  Nunan i spegelns reflexion blickar mot mig.  Hur kunde det bli så här?  Jag ser ut som ett vrak.

Plötsligt spricker ansiktet upp i ett leende. Ett lyckans leende i ett förvridet ansikte. Ett vrak som ler. Bilden är motsägelsefull. Inte passande i ramen för den normerade lyckan.

Tårarna som rinner är tårar av lycka.  Eufori, livet ler, lycka och tack ska ni ha!

 

Sprawl II (Mountains Beyond Mountains) är det femtonde spåret på Arcade Fires senaste album och går på repeat hemma hos mig. Höga toner till långsamt uptempo. Liksom mitt motsägelsefulla leende är Sprawl II motsägelsernas låt. Starwarsvärd blandas med japanska bäckar. Plingplong med eftertanke. Låten är en spark i baken. Upp och hoppa, livet är vackert. Gråt men gör det för det vackra. Gödsla inte det fula med dina tårar. Du är inte ensam och det blir bra. KÄRLEK!

Koppkval

Kaffet har sedan länge kallnat i sin kopp. Är det något jag har mycket av så är det koppar. Nya koppar. Gamla koppar. Köpta koppar och ärvda koppar. Utan att det skulle bringa mig större huvudbry kan jag bjuda femtio personer på kaffekalas, samtidigt. Det har jag aldrig gjort. Som mest har sex personer varit här och druckit kaffe samtidigt. Oftast är jag det bara jag. Till bara jag behövs det enbart en kopp. Ändå trängs alla de där femtio kopparna på mina hyllor och i mina skåp. Var gång jag öppnar skåpen skriker kopparna:

“Använd mig, se mig, ta mig -Låt just mig uppfylla min funktion”. Jag stänger skåpluckorna, tar min vanliga kopp och låter de andra stå kvar på sin plats. De får, oanvända, orörda, stå kvar på sina hyllor, i sina skåp. Jag tillåter dem aldrig att pröva sina vingar, de får inte flyga fritt. De får inte ramla, tappa balansen och gå i kras. De är mina koppar och jag ger dem inte tillåtelse att vara det de är gjorda till att vara. Koppar att användas.

Nej, "Salix" åker med all sannolikhet upp på hyllan igen..

Bruksföremål. Det är som att jag sparar dem till bättre tider. Vilka tider? Tider som varit? Tider som kommer? Vår bästa tid är här, sjungs det – katten att det ska vara så svårt att komma ihåg.